Väringen sänkning 1894-97

Välkommen till Frövi. Bergslagens pärla!

När det gäller Väringens oregelbundna vattenföring riktas missnöjet i först hand mot förhållandena i utloppet. Där ligger sedan gammalt en kvarn och såg.

En damm, Herrdammen, stänger norra åfåran och vattnet leds via södra grenen till de befintliga verken. Längre österut, nedanför fallet finns mera jordbruksmark och vattenverk. Även dessa berörs indirekt av åtgärder vid Ringaby och Herrdammen.

Rensa upp ån/utloppet förefaller en relativt enkel åtgärd om man inte tvingas ta hänsyn till jordbruksbygderna och vattenverken längre österut. Någonstans i historiens dunkel förirrar sig Ringabyverkens tillkomst. En s. k. kvarnsyn år 1806 fastställer verkens rätt.

Missnöjet över blöta åkermarker leder till att herren på Hinseberg, vid ett tillfälle försökt riva dammen i norra grenen men tvingat återställa densamma.

1859 kommer ett förslag till sjösänkning och jordbruksmarkernas förbättrande utarbetat av kommissionslantmätare Th. Romell. Av detta framgår att 2841 tunnland jord skulle genom sänkningen vinnas eller förbättras. Förbättringen uppskattas till i medeltal 48 procent. En stötesten finns - det kostar pengar.

Mottagandet hos bönderna blir därför negativt och beskrivningen slutar med anteckningen ”Förslaget blev icke utfört”.

1868 kommer ett nytt förslag till en kostnad av 130.500 kronor, som inte heller detta genomföres.

1881 leder ger en ny utredning vid handen att enbart en rensning av strömmarna skulle kosta 12.000 kronor men endast sänka sjöns yta med en fot. Utredningen avslutas med ”Förslaget blev ej genomfört”

1890, 6 maj presenteras ett nytt förslag nu lydande på 31.240 kronor. Inte heller detta vinner markägarnas intresse.

1893 – 1894 kompletteras undersökningarna ytterligare av Hushållningssällskapets ingenjör John Sundberg. Möjligheterna till statliga lån har förbättrats. Sänkningen kommer så småningom att genomföras. Resultaten, Spåren av denna kan ännu ses i stenhögarna kring stränderna i utloppet.

Ett synnerligen spektakulärt förslag sällar sig till de många utredningarna men väcker lyckligtvis ringa intresse. Det går nämligen inte som framhålles i detta erbjudande, (Zakarias Cajander, Österrasta) ”Rädda 2500 tunnland åker och ängsjord från skadligt och överflödigt vatten eller översvämningar”.

Sändebrev till Näsby, Ervalla, Öby och Axbergs byamän och jordägare. 1864. Förslagsställaren är här inne på ett förfarande liknande det som tidigare nämnts i katastrofen vid Ragundasjön år 1796.

I slutet skriver Cajander: ”ovanstående noggranna kostnadsförslag torde, ehuru de äro vad kostnadssumman beträffar, motsägande varandra, dock vara fullkomligt riktiga samt avse förmodligen vattnets sänkande med minst 6 fot. Men efter den erfarenhet jag vunnit på stället, torde vattnet kunna sänkas med tre á fyra fot för en sammanlagd kostnadssumma av högst 10.000 riksdaler om intet för hälften mindre. För 10.000 riksdaler vore jag när som helst hugad åtaga mig detta arbete, så framt vederbörande jordägare därtill gåve sitt bifall och samtycke.

Efter den beräkning jag gjort, skulle de större stenarna bortsprängas och sedan med stenkranars tillhjälp, på samma sätt, som de mindre lösa stenarna, flyttas till stränderna av strömmen.

Någon särskild upptagning eller avföring av jorden, behövs inte, sedan stenarna en gång blivit borttagna och undanskaffade, denna snart och lätt bortgår med det nedströmmande vattnet förutsatt att Härdammen icke lägger hinder däremot eller berg möter.

Härdammen synes för denna ort vara den värsta och skadligaste landsplåga, som måste med lagens hela kraft utrotas eller göras oskadlig.” Storrasta den 21 juli 1864. Zakarias Cajander

Vad Cajander förbiser är att nedanför Herrdammen och Ringaby tillstöter ytterligare ett vattendrag, Sverkestaån. Samtidig ligger vidsträckta, låglänta, åkermarker kring vattendragen, också här, som vid högvatten riskerar att dränkas. Vid Rynningeforsarna (Oppboga ström) sker år 1863 en utvidgning av forsen, men denna visar sig inte räcka utan åren 1902 – 1904 sker en ytterligare utvidgning. Genom denna sänkning torrläggs eller förbättras 250 hektar åkermark. Kostnad 25.000.

Hur är förhållandena kring Väringens stränder?

Låglänta, sumpiga, översvämningsbenägna. En tids ihållande nederbörd skapar snart högvatten och dränker markerna närmast sjön. Normalt räknas vårfloden i tre flöden, hemfloden som drar över på någon intensiv vecka medan snösmältningen pågår. Flod nummer två kommer med Dyltaåns högvatten som har sitt upphov i avsmältningarna i dess källflöden västerut. Perioden pågår normalt ett par veckor och har till en del klingat av när det är dags nästa och vanligen största och längsta flödet vilket kommer genom Fröviån.

Väringen förmåga att svälja vattenmassorna varierar, år med ringa snötäcke ger relativt litet högvatten medan andra med kyla och kraftiga vinternederbörd drar ut på tiden att avbörda vårfloden. Allt vatten måste lämna sjön genom dess enda avlopp, Arbogaån, som den fortsättningsvis kallas. Förhållandet skapar problemet och förklarar de återkommande högvattnen sommartid vid ihållande regnperioder.

Vid alla dessa tillfällen mottar sjön flödvatten från två tillopp, Dyltaån och Fröviån samtidigt, någon fördröjande avsmältning förekommer inte. Sjön har likafullt bara ett avlopp. Resultatet blir sommarhögvatten.

På Hinseberg, Kägleholm och Medinge regerar höga herrar inte utan ekonomiska möjligheter, något som den jordbrukande delen av befolkningen, bönderna lider brist på. Visserligen är herrarna ägare eller delägare i järnbruken, vilka kräver god tillgång på vattenkraft, men samtidigt också jordbrukare.

Vattensjuka åkermarker ger inga lysande skördar och framgångarna norr, öster och söderut i sjösänkningarna sporrar.

Ett jordbruket lysande föredöme saknas, men beträffande Näsby socken kommer år 1789 ett, genom prosten Nils Samuel Swederus.

Den här tiden är prästen vid sidan om sin kyrkliga gärning till stor del bonde. Swederus hela livsinställning präglas också av linnéansk anda. Han är en intresserad och kunnig naturvetare och hans inställning förändrar prästgårdens drift till det bättre.

Den steniga backen kring prästgården förvandlar han till en vacker trädgård. Ur denna blir cirka 400 parlass sten bortförda och cirka 200 fruktträd planterade, otaliga bärbuskar satta till en del av prosten själv..

En engelsk park anläggs på grusåsen ner mot sjön Väringen och utgör i dag Prästryggens fritidsområde. Många av ekarna och övriga lövträd finns ännu att beskåda på denna vår sommaroas.

Prostens omdöme och kanske besvikelse över sina församlingsbor speglas i hans ord : ”Under alla dessa år har jag inte försummat åkerbruksskötseln” skriver han i sin självbiografi, ”bevis torde kunna framläggas däruti, att jag, på de 41 år jag här varit, väl många gånger fått medelmåttig och svagare äring, men Gud ärad, aldrig missväxt, som mina sockenbor ofta fått vidkännas, så att deras gärden stått alldeles bara, men mina icke så.”

Swederus borde ha framstått som ett efterföljansvärt exempel. Om så blev fallet är tveksamt.

Vad odlar man, hur bedrivs jordbruket?

Tvåskifte, år ett träda, år två sås korn, havre, råg, vete m.m. Rovor, ärtor, bönor, potatis mest till eget behov. Kål i inhägnat land. Lin och hampa.

Vad kan göras åt Väringens sumpiga stränder?

Vid Kägleholm, Hinseberg och Ervalla gård sker invallningar med resultatet, en ökad avkastning. Böndernas marker är fortfarande i samma bedrövliga skick som förut, vattensjuka ängar med lottartat skördeutfall.

Sjön mottager vatten från två huvudflöden Storån och Dyltaån, och avbördar detta genom Arbogaån i riktning österut mot Ringaby. Varifrån kommer vattnet?

Genom Dyltaån kommer vatten från sjöarna Gränssjön, Grängen, Aspen, Usken, Fåsjön, Norasjön, Vikern, Elflången, Saxen, Sången m. fl.

Den odlade marken kring sjöarna omfattar 11.500 hektar, skog 82.600 hektar och sjöarnas yta 8.400 hektar.

Fröviån levererar vatten från Norra och Södra Hörken, Silken, Stora Kumlan, Ljusnarn, Stora Salbosjön, Norrsjön, Södersjön, Gränssjön, Rossvalen, Kvavsjön, Aspasjön, Lindesjön, Björkasjön, Stora Hultsjön, Vedevågssjön.

Odlad mark kring sjöarna utgör 9.000 hektar, Skogsmark 105. 900 hektar, sjöar 12. 600 hektar.

Den odlade marken kring Väringen utgör 1.500 hektar, Skog 6.500 hektar, Sjö 2.000 hektar. Tillsammans en total yta av 240.000 hektar.

Att enbart ge sig på en rivning av kvarn och dammar vid Herrdammen och Ringaby kvarn resulterar givetvis i en sänkning av sjöns Väringens yta men detta sker på bekostnad av åkerbruksmarkerna nedströms.

Något vanvördigt kan man säga att borttagandet av grundtröskeln i Väringens utlopp ger ”ris åt egen rygg”.

Vad man däremot åstadkommer är en snabbare avrinning vid högvatten i sjön men under kontrollerade former genom dammen och att denna behålles.

Egentligen är den märkligt, men samtidigt förståelig, vreden som riktas mot urgammalt kvarnverk vid Ringaby och den s. k. ”Herrdammen”. Anläggningarna är synbara men vid närmare granskning har dessa inte så stor betydelse för Väringens högvatten.

Utgår man från det s. k. ”Ringaby märke” (ovan dammen på norrsidan 36 meter uppströms, fyra horisontella hål borrade i en jordfast sten ) sägs, att när vattenytan kommer c:a 8 centimeter under märket går Väringens utlopp i det närmaste torrt. En grundbank åstadkommer i utloppet ett naturligt skibord, damm.

Det är först sedan man avlägsnat denna (1894 – 1897) som själva dammen får någon avgörande betydelse, men man flyttar egentligen bara bekymren från sjöns avlopp några hundra meter längre ner i ån.

Samtidigt drar sjösänkningsbolaget på sig extra kostnader i byggandet av ett torp intill dammen och att avlöna en dammvakt.

Förväntningarna av sjösänkningen är större än verkligheten. Marker vinns vilket är positivt men regelbundet återkommande högvatten, ställer till besvär, visserligen rinner vattnet snabbare undan men gör fortfarande de vunna markerna vanskliga för odling. Högvatten en kort period mitt i växtperioden är tillräckligt för att spoliera skörden. Vad som krävs är invallning och pumpning i kritiska perioder.

Gamla vallar hittar man också lite varstans i terrängen kring sjön. Kägleholm är ett ställe. Lia by ett annat. I Lia väcks tanken på invallning redan år 1945 men först 1956 är vallarna klara och man kan bärga första spannmålsskördarna.

Hinseberg hör också till mera kända invallningar. Att göra vallar är en sak, att regelbundet sköta och underhålla dem en annan. Minnet av tidigare förhållanden bleknar fort, en generation går och det mesta år glömt. Förfallet ger sig till känna.

Högvattenåret 1977 bryter vattnet genom Hinsebergs-godsets försvagade vallar och förvandlar allt till sjö. Vattnet tränger vidare över fördämningarna och in på Lia bys marker.

Byn hade dagarna innan förstärkt sina vallar med s. k. stämpling på de lägsta delarna, nu översvämmas också dessa marker men vattnet kommer inte från sjön direkt utan gör en omväg över Hinsebergs mark.

Ett ögonvittne från Lundby berättade hur han på morgonen varit nere vid pumpstationen, funnit vattnet högt men fördämningen intakt. På återvägen mötte han vattnet komma forsande genom skogen från Hinsebergssidan.

När man läser gamla handlingarna från den här tiden undgår man inte att känna misstro slå emot sig över Herrdammen och Ringaby Kvarnverk senare Ringaby kraftstation och dess ägare.

I historiens dunkel skymtar också ett misslyckat rivningsförsök av Herrdammen utfört av ägaren till Hinseberg, Tersmeden. Men som den mäktige man denne är tvingas även han bita i det sura äpplet och återställa det som förstörts.

I Glanshammars häradsrätt domebok från Vintertinget 10 januari 1882 seglar en schism upp mellan ägaren till Ervalla gård, friherre Anton de Geer och ägaren till Ringaby kvarnverk, kaptenen Carl Hildebrand Scröder. Schröder skulle dels ha underlåtit att öppna befintliga luckor vid högvatten och dels på det befintliga skibordet anbringat plankor som höjde vattenståndet vid Herrdammen. Händelsen skulle ha utspelats 4 augusti 1881.

Resultatet blev att vattnet i sjön Väringen höjdes och översvämmade Ervalla gårds ägor. Om detta kan stämma med verkligheten kan diskuteras.

Friherre De Geer klagan förklingar ohörd och han förpliktigas istället gottgöra kaptenen Schröder med 35 kronor, jämte lösen för Häradsrättens protokoll.

Även hos övriga markägare återspeglas misstron. Dagliga besök vid Herrdammen, klagomål om någon tums förhöjning av vattenytan orsakar rabalder.

När en ny aktör, Lindesbergs stad, sedan 1909 ägare till Ringabyverken träder in, blir stadsingenjören Robert Norling en regelbunden gäst på svarandesidan i Glanshammars häradsting.

Misstron mot skötseln av dammarna vid Ringaby och Herrdammen är djupt rotade.

Positiva effekter.

De tidigare vattensjuka markerna mot sjön förbättras men stora områden förblir inte lämpade för sädesproduktion. Lantbruksingenjören, John Sundberg, skriver i sin redogörelse över sänkningsföretaget, att enligt hans åsikt bör inte de vunna markerna, utan föregående invallning användas för sädesproduktion. Vanlig dikning, utan invallning, ger till resultat att sjön istället rinner in.

(på Kägleholm, Hinseberg, Lia, Ervalla gård finns så småningom vallar och pumpar). Däremot rekommenderar han odling av gräs, - foder, och betesdrift för djuren.

Vid Lia uppstår sommarladugårdar, kan vanvördigt sägas vara ett mellanting till fäbodar. Avståndet till byn gör att djuren får gå kvar på betet, man samlar dessa för utfordring och mjölkning på bestämda ställen.

Text Sven-Ivar Andersson