I häftet "Våra bygder" från 1905 stod följande att läsa om Frövifors.

Välkommen till Frövi. Bergslagens pärla!

Frövifors 1905

Frövi bruk, eller som det numera benämnes Frövifors, har ett vackert läge omkring 2 kilometer nordväst från Frövi järnvägsstation och där Fröviån gör ett icke obetydligt vattenfall innan den på sin slingrande färd tömmer sig i sjön Värningens bäcken.

Som järnbruk har det gamla anor, och ha anläggningar funnits vid såväl öfre som nedre fallen. Annläggaren, eller närmast följande ägare till bruket, kan nu ej med bestämdhet angifvas, då äldre handlingar och papper rörande detsamma synas vara helt försvunna.

Antagligt är dock den store riksdrotsen Magnus Brahe, som troligen ägde platsen här jämte de stora godsen Hinsebärg och Kägleholm, anlakt det samma. För sitt folk lyftning och framgång och för industriens utveckling var han som bekant ifrigt värksam, och intet offer var honom därför för stort.

Sägen vill ock veta att den gamla corps de logisbygnaden (herrgården) vid bruket ursprungligen uppförts af honom till skollokal för barnen till brukets eller här befintliga egendomars underlydande, och skulle detta ha varit den första folkskolan här i trakten. Likaledes säges det att den sköna Ebba Brahe, dotter till riksdrotsen och som bekant Gustaf II Adolfs ungdomskärlek, tidtals vistats här, och burit mycken omsorg om folket.

Huruvida denna vistelse här varit under ungdomsåren, eller om hon efter faderns död ärft egendomen och då ägnat sina omsorger åt densamma, må vara en uppgift för grundligare historieforskare att afgöra - några urkunder synas emellertid, som sagt, tyvärr ej på platsen stå till buds.

Är nu Magnus Brahe brukets anläggare är detta således från slutet af 1500- eller början av 1600-talet. I slutet af 1700-talet ägdes det af en friherre Fock o inköptes år 1792 af bruksägaren J. N. Tersmeden å Hinsebärg, med hvilken senare egendom det därefter ända tills för kort tid sedan varit förenadt.

Vid järnvärken förädlades det från Bärgslagen kommande tackjärnet till smidbart järn, först enligt det s. k. "tysksmidet" och sedan genom Franche-Comté-metoden, hvarefter smältstyckena efter undergången vällning, utsmiddes till stångjärn, hvilket för sin kvalitet stod högt i värde.

Sedermera fick som på många andra ställen inom landet, järnindustrin vika för den alltmera uppblomstrande trämasseindustrin, i det år 1889 ägaren uppbygde vid det nedre fallet en trämassefabrik för beredning af slipmassa, hvilken, till följd af massans goda kvalitet och den då ytterst gynsamma trämassemarknaden med sina höga prislägen, var en luckrativ affär.

År 1891 nedrefvos de gamla smedjorna vid öfre fallet och anlades af ett bolag, bildat af ingenjör Wendel Bäärnhielm och hvilket arrenderade marken och vattenfallet, pappersbruk med en 82 tums maskin för tillvärkning af tidningspapper.

Efter några år gick emellertid detta bolag omkull och köptes nu bruket af firman C. Uggla & C:o tillsammans med Alexander Jensen, som dock i sin ordning icke lyckades göra pappersbruket till ett lönande företag, utan sålde detsamma till firman Albert E. Reed och Sanfrid Berglund.

Under dessa ägare synes bruket gått med förtjänst, hvilket förnämligast kan tillskrifvas det, att hr Reed exporterade papperet till England och där afyttrade detsamma tillsammans med produkterna af sina andra bruk. Emellertid uppstod en schism mellan de båda ägarne och de beslöto att bruket skulle säljas, och köptes det då af komanditbolaget J. Fenger-Krog & C:o den 7 nov 1900.

Det stora prisfallet i papper, som skedde 1901, och som hufvudsakligen vållades af att de stora bruken, såsom stora Kopparbärg och andra, då kommo i marknaden med sina alster, medförde sin förlamande invärkan och det beslöts nu, för att bruket någonsin skulle kunna bära sig, helt och hållet omkonstruera och ombygga detsamma.

Förut hade man gått tillväga, att bolaget köpte sulfit från andra fabriker i Sverige och sedan blandat den tillsammans med sin slipmassa och sålunda tillvärkade tidningspapper. Men det är klart att detta tillvägagångssätt icke skulle kunna blifva så bärande eller bringa ner kostanden för tillvärkningen i samma mån som om massan beredts på ort och ställe.

Det beslöts vidare att i samband med ombyggandet af pappersbruket skulle uppföras en ny andra maskin samt att den gamla maskinen skulle ombyggas och att detta företag helt och hållet skulle hvila på egen basis, och sålunda var det som Frövifors Bruks A.-B. kom till stånd och öfvertog den 30 september 1901.

Nu började en ny era för detsamma. Tre stora sulfitkokare blefvo uppförda. Fabrikationen påbörjades med den gamla maskinen och producerades kraft- eller läderpapper till 4 tons om dagen. En ny bruksbyggnad af tegel uppfördes rundt den gamla af trä, hvilken nedrefs när den nya bygnadens murar voro fullt färdiga.

Sedan blefvo två stora sulfitkokare uppförda tillika med en stor amerikansks 102 tums pappersmaskin, ned 24 torkcylindrar, hvliken senare kostat den vackra summan af 175,000 kr. Af brukets maskiner må och nämnas 12 holländare, 5 kokare och 10 kollergångar. Sliperiet har 2 stenar.

För kokning och torkning af papperet finnes ett ångpannehus med 6 ångpannor, med en sammanlagd eldyta om 7 á 800 kv. meter. För utförande af reparationer är uppförd en särskild värkstad, hvilken drifves medels elektrisk kraftöfverförning, och omfattar mekanisk värkstad, smedja med metallgjuteri samt plåtslageri- och snickarvärkstad, en hvar i sin särskilda afdelning.

Bruket, som under de två sista åren haft att kämpa med många svårigheter, har nu öfvervunnit dessa, tillvärkar mellan 18 och 20 tons dagligen; och med sina förstklassiga maskiner, hvilkas antal inom kort ytterligare ökas och kompletteras, kan det nu konkurrera med hvilket pappersbruk i Skandinavien som hälst. Årliga tillvärkningsvärdet beräknas till 1½ milj. kronor.

Fallet, som jämte en egendom på några hundra tunland inköpts af förre ägaren af marken, lämnar 1,200 hästars kraft, som tillgodogöres genom ett flertal turbiner. Dessutom har bruket försetts med en stark ångmaskin, som skall tjänstgöra med hjälpdrift vid lågvatten.

Bruket har en egen järnväg till Frövi station och eget lokomotiv, som inköpts för 5,000 kr. från statens järnvägar, där det en gång tjänstgjort som snälltågsmaskin. Till bruket hör ock en såg, med ram och kantvärk; den användes numera endast för husbehof.

För den sulfitmassa, som vid bruket årligen tillvärkas, åtgå c:a 9,000 kubikfamnar ved, som dels tages från brukets skogar, dels inköpes. Arbetet vid bruket fortgår dygnet om från måndags morgon till söndags morgon med 12 timmars skift.

Tjänstemän vid bruket äro disponenten, två biträdande ingenjörer, kassör och materialförvaltare. Arbetspersonalen uppgår till ett antal af c:a 250, däraf 20 kvinnor för papperssortering, de flästa af dessa äro finskor.

Nästan samtliga arbetare ha egna bostäder, med tillhörande trädgårdsland; bland bostäderna märkes en större sådan med 18 lägenheter om ett rum och kök samt några enrumlägenheter. För personalen finnes en sjukkassa, fonderad af bruket, hvilket ock lämnar tillskott vid behof. Samtlig personal är ock kollektivförsäkrad enligt lag.

En god och stabil arbetspersonal har bruket, tack vare sina goda omsorger, förvärfvat, och det bästa förhållande råder mellan öfver- och underordnade, en fläkt af hemtrefnad och samhörighetskänsla träder och den besökande här till mötes öfver allt.

Att följa fabrikationens gång från det veden föres in i fabriken till dess papperet är färdigt i sina balar eller rullar för att sändas i markanden är af inträssant art, och skola vi här för läsaren gifva en kort övferbilck af tillvärkningsproceduren.

Sedan veden från de väldiga upplagen å fria fältet lastats å järnvägsvagnar och inskutits å vederbörligt spår i fabriken transporteras den å elevator till huggmaskinen, i hvilken den sönderhugges i c:a 1,5 - 2 cm. lång flis, som därpå sönderkrossas i en s.k. desintegrator, och sikats på det att bark och sågspån må afskiljas.

Siktningen sker i en roterande konisk trumma, som i första fältet är försedd med fin duk, genom hvilken sågspånen bortrinner; andra fältet har maskor af sådan storlek, att den för kokning dugliga flisen kan gå igenom, och vid trummans slut bortgår kvist m.m., som ej är lämpligt för kokning .

Den sålunda sorterade dugliga flisen föres medels en skopelevator till flisbehållaren som äro belägna ofvanför kokarne, och äro dessa behållare för eldsäkerhetens skull tillvärkade af järnplåt. Kokarne, 5 till antalet, fyllas med flisen, hvarefter kokluten, som består af en blandning af natriumhydrat och svafvelnatrium, påsläppes från de i kokeriet befintliga lutbehållarne.

Å kokarne påskrufvas nu öfre manhålsluckan och så begynner kokningen, hvilken sker medels direkt ånga. När flismassan nu är färdigkokad tvättas och utrifves den ur kokarne samt transporteras å en annan skoelevator till vindsvåningen, hvarifrån den genom plåtrännor släppes ned till kollergångarne, eller de väldiga kringlöpande parstenar, där massan undergår första sönderkrossningen innan den föres till pappersbruket för vidare beredning.

På dukar och elevatorer transporteras massan från kollergångarne till en plattform, belägen ofvanför de s.k. holländarne, tolf till antalet, så att den medels en på räls gående vagn kan ifylas hvilken af holländarne som hälst. I holländarnes valsar males nu massan, och ligger största vikten på dess beredning härstädes; här sker och limningen och färgningen.

När massan färdigmalts nedsläppes den i de s.k. massakaren, hvilka äro behållare för pappersmaskinerna, hvarifrån den nu medels pumpar och skophjul utföres å sandfånget, i hvilken massan medföljande grus och grövre partiklar afsättas, hvarefter den betydligt utspädd silas genom s.k. knutsilar, i hvilka okokta och ej söndermalda splittror afsätta sig.

Härifrån utföres massan å den egentliga pappersmaskinen, först å en mycket fin metallduk, där den får filta sig under det vattnet aflägsnas, dels genom silningen och dels förmedels en kraftig sugpump. Det bortförda vattnet, hvilket innehåller en del fibrer och limämne, användes åter för fabrikation. dels af ekonomiska skäl och dels för att ej genom des utsläppning förorena vattnet i strömmen.

Sedan papperet nu till stor del afvattnats på metallduken, den s.k. virna, prässas den på filtar mellan valsar, hvarefter den föres ut på torkpartiet, af järncylindrar, upphettade medels ånga. Det därvid genom kondensation uppkomna vattnet uppumpas till ångpumphuset, hvaräst det användes för matning af ångpannorna.

Då papperet torkats glättas det och upptages det i rullar, hvilka antingen omrullas till dylika, eller i skärmaskinen sönderdelas till arkpapper. Detta senare sorteras därpå, hvarvid söndriga eller fläckiga ark borttages, hvarefter den goda varan räknas i ris, bindes, packas och märkes, och sedan färdig för afsändning.

Större delen av tillvärkningen exporteras till Tyskland, England och Nordamerika. Vid fabriken är järnvägsspåret så framdraget att papperet direkt från sorteringssalen lastas i järnvägsvagnar och på dessa genast kan begynna sin färd ut i den stora vida världen.

Af sitt inträsse är och att se huru allt vid pappersfabrikationen är ekonomiskt och praktiskt inrättat; allt tages vara på och intet af värde spillas. Så t.ex. med den vid fliskokningen använda luten. Denna indunstas och brännes i det s.k. sodahuset; den därvid uppkomna smältsodan upplöses så och öfverföres medels kalk till för kokningen användbar lut i mixar eller blandningskärl, hvarefter den färdiga luten filtreras genom sandfiltrarne och uppumpas till de förutbestämda lutbehållarne i kokeriet.

I filtrarne afsätter sig den använda kalken som ett kalkslam, hvilket kallas mesa. Detta kalkslam, som innehåller ända till 50% kolsyrad kalk, utgör naturligtvis för jordbruket ett mycket värdefullt gödningsämne, men har ännu ej i bygden blifvit användt som sådant, detta närmast till följd af jordbrukarnes kända konservatism, som tillåter så föga afvikande från det sätt, hvarpå far och farfar häfdat sin mark.

Brukets disponent erbjöd dock att nämnda kalkslam fick af vederbörande gratis afhämtas, tills man vunnit erfarenhet om dess framstående egenskaper som gödningsämne, men ej ens detta erbjudande har, märkligt nog, föranlett till några experiment i ty fall. Vid indunstningen och bränningen af luten uppstår en del starkt luktande gaser, hvilka afledes genom en 68 meter hög skorsten, för att sålunda genom utblandning och bortförande i högre luftlager så litet som möjligt vålla obehag.

Bruket har sitt hufvudkontor i Göteborg från hvilket all försäljning af dess fabrikat sker. Dess värkställande direktör är grosshandlare W.H. Dickson, bosatt därstädes. Direktör D. är född i Göteborg 1879 och son till framlidne friherre Oscar Dickson. Efter att ha genomgått Göteborgs reallärovärk tog D. studentexamen 1897, följande år genomgick han Göteborgs Handelsinstituts fackkurs för studenter samt tillbrakte ett år i Norrland och Nordryssland för att studera trävarurörelsen.

Hemkommen därifrån ingick han i jan. 1900 som delägare i Komanditbolaget J. Fenger-Krog & C:o i Göteborg i hvars styrelse han kvarstått till dess Frövifors pappersbruk brutits ur nämnda affär, då han öfvertog bruket och dess ledning. Förutom ledningen af bruket hufvudkontor är D. medlem af styrelsen för Sveriges Sjöförsäkrings AB och rederiet för Svenska Sydafrikalinjen, samt an del komunala uppdrag, bl.a. såsom föreståndare för Ålderdomshemmet.

Brukets disponent är Georg Cedergren, född 20 1872 i Vänersborg och aflade studentexamen därstädes 1891; examen från tekniska högskolan 1895, korrespondent och biträdande ingenjör vid Laxå bruk AB. 1895-1896, fabriksingenjör vid Långeds trämasse och pappersfabrik 1897, fabriksledare hos Skärblacka AB fr.o.m. hösten 1898 t.o.m. våren 1904, och efter en med stadsbidrag företagen i Tyskland , Frankrike, Schweiz och Italien mottog C. på hösten samma år sin nuvarande anställning.

Förutom innehafda befattningarne har C. anlitats som konsulterande ingenjör, hufvsakligen vid om och nybyggnader af fabriker för trämasse- och papperstillvärkning. Erkänd för framstående duglighet och stor erfarenhet å sitt område har hr C. varit en värklig akvisition för bolaget, och tyder allt på att detsamma under hans ledning skall få ett betydligt uppsving och stabilitet. Af underlydande har han gjort sig allmänt afhållen.

Vid bruket äro i öfrigt följande tjänstemän anstälde: Ingenjör C.O.R. Stigman född 1878, utexaminerad från Norrköpings Tekn. Elementarskola 1898, anstäld vid Katrinefors AB 98-1900. Gustavsfors Fabrikers AB 1900-01, Studieresa i Amerika 1901-03, nuvarande plats 1903.Ingenjör Albin Nilsson, född 1880, utexaminerad från Norrköpings Tekniska Elementarskola 1900, praktiserat vid Atlas värkstäder samma år, anstäld vid Skärblacka AB 1900-03, värkmästare vid pappersfabriker i Schweiz och Tyskland 1903-05, sedan i juni d.å. pappersmästare härstädes.

Kassör Karl Lindfelt, född 1876, genomgått handelshögskola 1893 anstäld vid Ekholmen 93, Nortuna 94, Mönarp 95, vid Skye & Lidhems förvaltning 96, på kontor i Stockholm 98, bokförare vid Ramnäs bruk 99, sedan 1 jan. d.å. nuvarande befattning. Materialförvaltare Eilert Jonassen. född 1875, utexaminerad från Kristiania navigationsskola 94, under åren 1892-1902 innehaft platser vid åtskilliga länders handelsflottor, däraf 4 år som styrman, anstäld här 1902.

Vid bolagets hufvudkontor i Göteborg äro anstälda 3 tjänstemän samt en kvinlig korrespondent. I korthet ha vi omnända det så i stort anlagda af färsföretaget, afsedt att efter hand betydligt utvidgas. I bästa händer synes det och nu vara lagdt och allt lofvar framgång och uppblomstring för kommande dag.