Magnus Gabriel De la Gardie

De la Gardie, Magnus Gabriel, 1622-86, greve, ämbetsman, rikskansler; jfr släktartikel. Vältalig, mångsidigt bildad och kunnig i den europeiska politiken är D. en lysande representant för stormaktstiden, men han är också en av periodens mest omstridda gestalter.

Med början i hemmet fick D. en omfattande utbildning. Några år vid akademin i Uppsala följdes av fleråriga studier i Nederländerna och Frankrike. Efter hemkomsten blev D. drottning Kristinas gunstling. Till denna tid hör hans storslagna ambassad 1646 till franska hovet, hans riksrådsutnämning och giftermålet 1647 med pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne, den blivande kungens syster.

Drabbad av drottningens onåd 1653 förvisades D. från hovet. Genom drottningens val av underhållsländer vid tronavsägelsen 1654 miste han en del gods. Som relativt nyrik storgodsägare berördes han även av 1655 års riksdagsbeslut om en begränsad reduktion. Trots krisen var D. snart tillbaka. År 1655 blev han generalguvernör i Livland och Karl X Gustavs ställföreträdare i ledningen av krigsväsendet i Östersjöprovinserna, och han ledde den svenska delegationen vid fredskongressen i Oliwa 1660.

Efter kungens död samma år blev D. medlem av Karl XI:s förmyndarregering och utsågs till rikskansler, en post som passade honom bättre än skattmästarämbetet, som han innehaft en tid. Formellt behöll han sin framskjutna ställning till 1680, då han "upphöjdes" till riksdrots, men han var då redan satt ur spel av de hårda angreppen på förmyndarnas finansförvaltning och utrikespolitik och av Karl XI:s expanderande kungamakt. En äldre historieskrivning gav D:s regim skulden för 1670-talets krig och de "olyckor" som följde, och D. stod som statsman lågt i kurs. Man bortsåg då från att D:s franskorienterade utrikespolitik inte var någon nyhet, att statens finansnöd inte avhjälptes med sparsamhet och att utvecklingen mot envälde startat tidigare.

D:s ambition tycks ha varit att gå i faderns fotspår, men han blev som krigare mindre framgångsrik. Däremot gjorde han som mecenat och byggherre och som kansler för Uppsala universitet, särskilt genom samarbetet med Olof Rudbeck, bestående insatser för kulturen i vid mening, och det är D:s förtjänst att Sverige 1666, först i Europa, fick en organiserad fornminnesvård. Utländska konstnärer och musiker kom genom hans försorg till Sverige, och han vinnlade sig om att svenskar lärdes upp. Genom ny- och ombyggnad av slott och gårdar med tillhörande trädgårdsanläggningar skapades storslagna representationsmiljöer, men han lät också restaurera och försköna många kyrkor. D:s omvittnat dåliga ekonomi hade att göra med denna verksamhet, men också med hans stora förvärv av gammal frälsejord, som visar att han tidigt oroats av ständeroppositionen mot kronans godsavsöndringar. D. var bland de hårdast drabbade av förmyndarräfsten och den stora reduktionen samt av det faktum att krediten gick förlorad med makten.  

Jacob De la Gardie.

De la Gardie, Jacob, 1583-1652, greve, fältherre, ämbetsman; jfr släktartikel. Medan fadern Pontus D. var med om att lägga grunden till det svenska stormaktsväldet är D:s verksamhet intimt förknippad med dess fortsatta utveckling. Uppfostrad vid bl.a. morfadern Johan III:s hov gick D. i fält 1601 i samband med Karl IX:s offensiv i Livland. Efter en tid i polsk fångenskap och officersutbildning i Nederländerna utsågs han 1608 till befälhavare i det stundande ryska kriget. D:s berömda ryska fälttåg förde honom 1610 till Moskva, varefter han intog Novgorod 1611 och medverkade till den viktiga Stolbovafreden 1617. Under tiden hade han blivit riksråd 1613 och fältherre 1615, och han utnämndes 1620 till riksmarsk. Efter Rigas fall var han generalguvernör i Livland 1622-28. Trots att han blev kritiserad av Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna för en viss försiktighet i den yttre politiken åtnjöt han dessas förtroende och blev 1630 president i Krigsrätten, senare Krigskollegium, som han varit med om att planera. I rådet var han förespråkare för adelns konstitutionella rättigheter gentemot kungamakten. D. var medlem av drottning Kristinas förmyndarregering 1633-44. Hans aktivitet avtog på 1640-talet p.g.a. en svår ögonsjukdom.

D. bedrev en ovanligt omfattande privat affärsverksamhet (spannmålshandel och bruksrörelse), och hans affärer med kronan var stora. Bl.a. härigenom blev han med tiden en av rikets största jorddrottar med gods i Sverige (bl.a. Läckö grevskap), Finland, Östersjöprovinserna och Tyskland. Han var bland de första utanför kungahuset som i representativt syfte satsade på byggenskap i stor skala (t.ex. stockholmspalatset Makalös och Jakobsdal, numera Ulriksdal). Genom giftermålet 1618 med Ebba Brahe blev D. ingift i den gamla svenska aristokratin.