Intervju med C. H. Lindstedt, Frövi.

Intervju med C. H. Lindstedt, Frövi. (På 1930-Talet)

Vi tror gärna att vårt undervisningsväsende är demokratiskt, liksom vi gärna menar, att vårt land i många hänseenden har företräden framför andra länder.

Men den som växt upp fattig, med en inneboende fåfäng längtan att få utbildning i något yrke, till vilket han känt en oemotståndlig dragning, han vet, att många vägar varit stängda för den, som inte valt sina föräldrar efter taxeringskalendern.

Jag undrar just vad C. H. Lindstedt i Frövi skulle ha uträttat i världen, om han fått grundlig skolunderbyggnad och utbildning till ingenjör i det mekaniska facket.

Mänskligt att döma skulle han ha tjänat samhället på ett sällsynt gagnande sätt. Många blir läkare eller lärare. De blir nog endast medelmåttiga yrkesmän, ty utbildningen kan inte ersätta de naturliga anlagen.

Endast i sagan, rövar Prometevs (en titan, som stal gudarnas eld ) åt människorna. Den intuitiva psykologiska eller pedagogiska begåvning, som kännetecknar den över måttet skickliga läkaren eller läraren, är givet blott åt ett mindre tal.

”Ingen blir god läkare, innan han fyllt en kyrkogård”, påstår ett ganska cyniskt gammalt ordspråk.

Träning och erfarenhet har ju massor att betyda men är inte nog och lär ej komma oss att ändra vår mening om den intuitiva begåvningens värde. Det är därför också ett samhällsintresse, att begåvningarna kommer på sin rätta plats i livet och samhället.

Själv är Lindstedt synbarligen inte övertygad om skolornas välsignelse, eller är det möjligen en viss bitterhet som röjs i hans tal:

”Nu för tiden skall dom gå i skolor och sen marscherar dom in i en fabrik eller på ett kontor efter konungens nådiga tågordning och viker en stol åt sig, som garanterar ett levebröd.

På min tid fick man slå sig fram själv och hade man gåvan och den rätta viljan, så blev det något uträttat.”

Kanhända med undermedveten bitterhet förenar sig en viss stolt tillfredsställelse över ”acti labores jucundi” ( utförda mödor är behagliga), en sats som fler än Cicero är beredd att förkunna.

Men vår vän Lindstedt förgäter gärna, att det enligt hans resehandbok blir en lång väg till Tipperary och att han för sin del liksom så många andra genier knappast nått sina drömmars mål.

Den nu mer än sjuttioårige fabrikören C. H. Lindstedt sitter förnöjd i verkstaden i sin stuga i Frövi. I själva boningshuset har han verkstad i ett par rum och där bredvid har han byggt en mindre byggnad för snickeri.

Redan som pojke startade Lindstedt en hantverksmässig fabrikation. Han blev gitarrmakare. ”När jag mönstrade, fann doktorn att jag hade plattfot och när majoren fick veta , att jag gjorde gitarrer, sa han: Då passar han bättre för Frälsningsarmén”.

Nu berättar Lindstedt drag ur sitt växlingsrika och verksamma liv:

Sågmyra

När vi gifte oss, min gumma och jag, i april 1897, ja, hon är död nu och berättaren torkar bort en tår ur ögonvrån, så byggde jag först ett hus åt en svåger i Sågmyra. På hösten satte jag upp en fabrik. Det var den första fabrik jag satte upp, en möbelfabrik med tre remskivor. På den tiden gjordes allt för hand, några maskiner fanns inte. Jag gjorde en hyvelmaskin, en järnsvarv, en planhyvel, rikthyvel, fräsmaskin och bandsåg.

Ägde ett vattenhjul som drev anläggningen. Men på vintern frös vattnet så det där gick inte bra.

Flyttade då till Sågmyra station, köpte en fotogenmotor och byggde en ny fabrik. Där tillverkade jag möbler. Men jag måste ha en målare för att måla möblerna och sådana fanns inte att få. Till sist fick jag en massa möbler på lager och kunde inte sälja dem, omålade som de var.

Så hade jag en växel som förföll och banken försatte mig i konkurs. Men mina tillgångar översteg skulderna, så dessa klarade jag och fick pengar över.

I Leksand

Sen flyttade jag till Kullsbjörken i Leksand och satte upp fabrik. Gjorde remskivor och konstruerade en fällsäng. Den fick jag patent på men sålde det till en sågverksägare där på platsen och flyttade till Slättbergs station.

I Slättberg

Här hyrde jag en turbin vid ett sågverk och satte upp fabrikation av gardinkäppar av eget patent. Det var 1907.

Repbäcken

Nästa år köpte jag en tomt i Repbäcken och satte upp fabrik där. I den tillverkades gardinkäppar och här påbörjades en tillverkning av träkulor till armens lösa ammunition, en fabrikation som jag ännu har kvar. Till detta fick jag konstruera en maskin. Det gällde ett verkligt precisionsarbete, där skillnaderna i kulstorleken på 0,03 m.m. var ett maximum. Första sändningen till armen var tre tunnor. Jag fick ha en kassationsmarginal på 12 procent. Den fick jag ner till 2½ procent.

I Repbäcken konstruerade jag en bordsmangel. Det var den första av den typen som kom i marknaden. En dag var jag hos stadsfiskalen i Eskilstuna i ett ärende. Nu ska Lindstedt få se något fint, som jag köpt till in hustru, sa stadsfiskalen. Det är en mangel ska han tro och min hustru är så belåten med den. Mangel var av min konstruktion och då förstod jag att den var bra.

Men på den tiden - jag sålde manglarna mot efterkrav – fick man inte ut efterkravspengarna, förrän efter långa tider, då järnvägen hade redovisning, så jag fick ont om rörelsekapital.

Frövitiden

Så där kunde jag inte ha det. Utan jag hittade då hit till Frövi, köpte en tomt och satte upp en ny verkstad. Det var 1915. Här fortsatte jag med tillverkning av manglar och det blev en stor affär. Jag hade många agenter ute. Slutade med den tillverkningen 1930 och sedan dess har mest sysslat med träkulorna.

Under förra kristiden gjorde jag en bil. Då kostade en motorcykel 4.000 kronor. Min bil gick på 1.800 kronor. Min mening var att denna lilla billiga bil skulle vara i prisklass med motorcyklar men bekvämare att åka i än en ”bönholk”. Jag gjorde också lättviktare.

Någon bilfabrikation blev det aldrig av, folk hade gott om pengar då och ville ha fina dyra bilar. Experimentet kostade mig 20.000 kronor. Det var dyrt – men roligt.

Bland alla maskiner Lindstedt konstruerat intar en kombinerad såg- och hyvel bildligt talat platsen närmast hjärtat.

Det är en liten lätthanterlig pjäs: rikthyvel, planhyvel, kälhyvel, kapsåg, anslagssåg, långhålsborr, träslipare. För en snickeriverkstad lär den vara den verkliga önskemaskinen.

Den har emellertid inte släppts ut på marknaden.

Lindstedt och hans son, som har verkstad på annat håll i landet och som ärvt faderns geniala uppfinnarförmåga, tillverkar alla de träkulor, som går åt för att fylla armens behov. Det rör sig om 90 miljoner årligen.

Det är intressant att följa utvecklingen av denna fabrikation.

Den lilla verkstaden i Frövi är ett litet tekniskt museum i den detaljen. Där finns den maskin som Lindstedt först konstruerade för ändamålet. Snarare är det två maskiner. Virket tillsågades efter noga genomförd torkning. Långa ribbor med kvadratisk genomskärning. I den första maskinen avklipptes lagom stora bitar, som av maskinen svarvades till kulor. Med den andra gjordes den fina urborrning, som åstadkommer, att ”träpluggarna” splittras och oskadliggöres, så snart de lämnat gevärsloppet. Steg för steg har förbättringar gjorts till dess nu en likaså hemkonstruerad maskin möjliggör helautomatisk fabrikation. Med den nuvarande maskinen gör en person samma arbete som tidigare åtta och den har en kapacitet av ända till 20.00 kulor per dag.

Till sist kan nämnas, att Lindstedt bland alla de maskiner han själv gjort och som här bleve för långt att uppräkna också konstruerat en maskin för prägling av kommunernas hundskattemärken, dansbanepoletter och liknande. Massor av dylika tillverkas numera, en liten hemindustri, som alldeles särskilt tilltalar fabrikören.

Där sitter den gamle i sitt hem med en dotter. Den ene stansar ut märken, den andre präglar dem, ett lugnt och fridfullt jobb på småstunder, väl lämpat för en mediterande man, som dväljes mycket i sina minnens värld.

Jag har varit med om hela utvecklingen, säger den gamle. Han menar den revolutionerande utveck-lingen från handarbete till maskindrift och allt vad den fört med sig av social omstörtning och sociala problem.

Trots att han om någon varit en maskinernas man, håller han innerst inne styvt på handarbete. Fabrikernas själlösa standardvara tröttnar folk på, konstaterar han, det blir ingenting av personlighet i hemmen.

När man nu bygger hus, långa rader av likadana hus, kunde man lika gärna också göra väggfasta möbler, så bleve det ingen skillnad alls mellan hemmen.

”Man kan inte inhämta en naturlig begåvning på skolbänken” är kanske den enkla kontentan av Lindstedts livsfilosofi. Det är en aforism så god som någon. För denne man har det synts vara en sporre i livet för ungdomen att endast bygga sin existens på egen naturlig begåvning, en god vilja och starka armar. ”Deus dat cui vult”, Gud ger åt vem han vill, var i Erik XIV:s, i hans eget fall något tragisktironiska ordspråk.

Huvudsumman är att väl förvalta sitt pund och det har vännen Lindstedt sannerligen gjort.

Underskrift saknas (texten framtagen av Sven-Ivar Andersson)