|
Linodling i Liabyn |
| När jag började
skolan på 40-talet låg krigsåren nära. Då odlades en hel del lin i
Sverige. Bomullen fanns långt borta, men ull och lin hade vi själva. |
| Även i Frövitrakten
odlade man lin, vid gårdarna Lundby och Halvbacken i Liabyn. Jag har en
bild på linberedningen där från ungefär 1950. |
| Personerna är från
vänster Märta Larsson i Lundby med klappträ, Karl-Gunnar Larsson
(Lundby), Oskar Karlsson (Lundby), Arvid Olsson och dottern Anna-Lisa,
Halvbacken, Britta Larsson (Lundby) gift med Karl-Gunnar, Sven Larsson i
Lia, bror till Karl-Gunnar, Sven Larsson, Lundby, gift med Märta, samt
Nanni Jansson, Lundby, mor till Britta Larsson. |
| Åren har gått,
och kanske är ingen på bilden kvar i livet. Men Britta Larsson berättade
något om linodlingen en gång som jag skrev ner: |
| Vi odlade lin på gården
i Lundby, liksom hos Arvid Olsson i Halvbacken. Man slog linet med lie och
band kärvar, som sedan fick stå kvar ute på åkern några veckor. Det
var rötningen. Regnet gjorde att stjälkarna mjuknade. |
| Sedan skulle linet
bråkas. Det gällde att få ut fibertråden inne i stjälken, och därför
slog man på det med klappträn, sådana som Märta har på bilden. Det
var en hel del arbete med det, så på Lundby och Halvbacken brukade vi hjälpas
åt. Det var någon gång i september. |
| Sedan skickade vi
det bråkade linet i säckar till en fabrik som gjorde resten. Vi fick
betalt efter vikten. Men på 50-talet slutade vi med lin, det gav för
lite i förhållande till arbetet. Det blev stråsäd på den marken i stället. |
| På fotot ser vi de
traditionella redskapen. Man slog alltså på linet med klappträn eller
klubbor och hade bänkar som underlag. Vi ser två bänkar med vackert
skurna stativ på bilden. |
| Nästa steg i
beredningen var skäktningen, som skulle skilja linfibrer från stjälkarna.
Man drog då linet över en skäktstol eller vanlig stolsrygg och skavde
med en stor skäktkniv av trä för att få bort det som inte var fibrer.
I fabrik skedde detta mekaniskt i skäktturbiner. |
| Sista steget i
beredningen kallades häckling. Där skilde man av de fibrer som var för
korta, blånorna, från det goda linet. Traditionellt använde man då en
häckla, ett bräde med tätt sittande järntaggar. Sedan spann man trådar
av lin som lindades upp på rullar, färdiga för vävstolen. |
| Linet blommar på försommaren
med små blå blommor, en vacker syn. Jag kan visa en bild på det, men
tyvärr inte från Frövitrakten. Det var länge sedan man kunde se det där. |
|
| Arne Stråby |
 |
 |
